Författare: Ida Hallgren

Förord

Denna text är hämtad ur boken Existentiell terapi av Jakob Wood och Markus Palmgren, som ges ut under 2025 av Liber AB.

Samtidigt som denna bok om existentiell terapi färdigställs av de existentiella psykologerna Jakob Wood och Markus Palmgren, arbetar Folkhälsomyndigheten med att kartlägga och utveckla arbetet med existentiell hälsa inom ramen för den nationella folkhälsopolitiken. I arbetet med globala hållbarhetsmål talas om existentiell hållbarhet. Varför är dessa frågor om det existentiella så aktuella just nu?

I inledningskapitlen av denna bok speglas en bredare kontext till de pågående trender vi ser i samhället just nu. I boken ges utrymme åt flera av de tongivande rösterna inom såväl filosofi, sociologi som hälso- och sjukvård som under flera hundra år pekat på hur grundläggande existentiella frågor och förståelsen för livet självt skjutits åt sidan parallellt med framväxten av en mekanistisk och materialistisk världsbild. För att ge ytterligare bakgrund till det som sker i vår samtid är det en god idé att här börja med att titta närmare på tre centrala begrepp i denna kontext, nämligen: terapi, existens, och hälsa.

Terapi har blivit ett så centralt begrepp i vår tid att det under ett halvt sekel skrivits böcker om en terapeutisk kultur. Men vad är då terapi och vad betyder det att något är terapeutiskt? Det som är terapeutiskt skapar förändring till det bättre. Ordet terapi betyder att bota och läka. All terapi syftar till att förbättra något och är därmed en värderingsstyrd och normativ verksamhet. Den svenska existentiella psykoterapeuten Dan Stiwne, som även är docent i psykologi, skrev följande i antologin Bara detta liv (2020):

Vad är gott, vad är ont, vad är eftersträvansvärt för människan och vad bör vi undvika? Vad bär oss framåt i form av meningsprojekt, vad är omistligt och vad kan vi undvara? Vilka risker löper vi särskilt i vår tid och hur ska vi se på människan i tiden överhuvudtaget? Allt detta är exempel på frågor där varje psykoterapiform har – eller bör ha – sina svar.

Utan svar på dessa frågor är det lätt att bli blind för sin egen normativa hållning. En person som arbetar med behandling kan inte vara värdemässigt neutral och icke-normativ – hur skulle den då kunna avgöra om en terapi gett gott resultat och gjort klienten bättre? Därför behöver personer i behandlande arbeten öva sig att tänka kring filosofiska, existentiella och normativa frågor. Här kan teorier från den existentiella terapitraditionen vara till hjälp.

Existentiella terapeuter har systematiskt lyft blicken från terapirummen och pekat på betydelsen av det värderingsmässiga och existentiella. Ordet existentiell, som betyder att visa sig, att träda fram, att bli till, handlar inte bara om ontologiska aspekter av att faktiskt finnas till, utan om en tillblivelseprocess. Detta tillblivande har också en riktning. Varje dag guidas vi av våra värderingar, meningsbärande tankesystem och av oreflekterade normer. Utifrån detta gör vi val, val som får konsekvenser för oss själva och andra. Detta handlar helt enkelt om frågor om att leva väl och om faktorer som ligger utanför den enskilda individen. I det väl levda livet har subjektet en roll i sin livsvärld.

Existentiella terapier ser till människan i sitt sammanhang och motsätter sig därmed en syn på individer som atomära enheter, med ett avgränsat psyke, som kan brytas ned i delar enligt ett biomedicinskt synsätt. I denna bok kommer författarna att behandla begrepp som att vara-i-världen, mening, livsvärld och betydelsen av ansvar i våra levda liv. Wood och Palmgren skriver:

Ett av de mest grundläggande och utmärkande dragen inom existentiell terapi är att människan ses som oskiljaktigt sammanvävd med världen. (Kapitel 15)

Om vi ser till samtidsaktuella begrepp hämtade från andra ämnesområden så märker vi att tänkande i existentiella perspektiv ligger i tiden, där det existentiella perspektivet färdas parallellt med andra perspektiv, till exempel sociologiska och filosofiska, som också i högre grad börjat placera in människan i ett sammanhang över tid. Exempel på begrepp från andra perspektiv som dyker upp allt oftare, inte minst i samtidsdiskussion som rör existentiell hälsa, är begreppet resiliens som hämtats från ekologin och sociologen Hartmund Rosas begrepp resonans. Numera talas det också i kognitionspsykologisk forskning inte bara om separata inre kognitiva mekanismer utan om relationen mellan agent och arena, och om sinnet som embodied, embedded, enactive och extended (vedertagna svenska översättningar av dessa begrepp finns ännu inte). Denna typ av begrepp, och begreppet ”mening” som är centralt i många av dessa perspektiv, hjälper oss förstå människan i hela hennes sammanhang samt pekar på faktorer som kan ge subjektets livsvärld viss stabilitet. Existentiella terapeuter talar om hur levandet och tillblivandet för människan sker både som kropp i den materiella världen, relationellt, socialt och därutöver på ett metafysiskt, andligt och värderingsmässigt plan. Här ser vi dessutom hur det existentiella perspektivet överlappar med filosofins och religionens begreppsvärldar. Eftersom terapi är en värderingsstyrd process behöver också vi ha det så; att vi analyserar de kulturella värderingssystem vi verkar inom.

Ordet hälsa är ett inflytelserikt värderingsord i vår tid. Hälsa har kommit att handla om hela livet. En vanlig definition av hälsa är WHO:s beskrivning av ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning” från 1948. Detta är dock inte en beskrivning av ett tillstånd som någon kan ha, utan var tänkt att beskriva just ett värderat ideal. Inom WHO har det länge diskuterats om en andlig dimension av hälsa – spiritual health –skulle läggas till i hälsobegreppet. ”Existentiell hälsa” är den vanligaste svenska översättning av den engelska termen. I ett WHO-dokument från 1983 diskuterar den indiske delegaten Desh Bandhu Bisht en andlig dimension av hälsa och pekar på en gemensam faktor mellan alla olika definitioner av ordet spirituell, nämligen att samtliga dessa refererar till något immateriellt och “particularly ennobling ideas”, alltså metafysiska idéer, värderingar och ideal som kan ge riktning och “förädla” mänskligt leverne. Denna typ av ideal beskrivs 1983 som en drivkraft i det internationella folkhälsoarbetet och inbäddat i WHO:s hälsoideal. 

Medan 1900-talet kom att präglas alltmer av normer kring positivt tänkande och individuell lyckomaximering, har ett metafysiskt hälsoideal kommit att uppfattas som något som var och en faktiskt ska kunna uppnå och även existentiell hälsa har kommit att präglas av detta optimeringstänkande i Sverige. Denna strävan mot hälsoidealet har jämförts med en typ av religion. Själva existensen blir här något som ska maximeras, optimeras och boostas. Ibland lyfts korrelat och utfallsmått fram som ska mäta huruvida individen upplever sig ha nått längre mot ett idealtillstånd av inre lugn, harmoni, förhoppning och mening et cetera. Här har mening reducerats till aspekter av självskattad livskvalitet och inre upplevelsetillstånd oberoende av individens livsvärld. Men när det allmänmänskliga individualiseras och reduceras till enbart frågor om mående och ”hur det känns för mig” så fråntas individen möjligheten att se sig själv som en del i det stora hela. Sociologer har beskrivit individualiseringsprocesser som har frikopplat individer från sina sammanhang, och den kanadensiske kognitionspsykologen John Vervaeke har talat om en nutida västerländsk meningskris.

Meningsbrist kan ses som tecken på utbredd existentiell ohälsa. Men det räcker inte att känna extremt stark mening för att ha existentiell hälsa. En desillusionerad seriemördare som känner stark mening kan nämligen inte sägas leva väl. Den existentiella hälsan, om vi kan tala om en sådan, måste skiljas från psykologiskt välmående och borde alltid handla om well-being i termer av väl-be-finnande, alltså ett väl-varande, inte blott känslor av väl-mående. Den existentiella hälsan med dessa relaterade frågor om att leva väl och vad det innebär, är kopplade till meningsbärande värderingssystem. Att detta har att göra med sociala och kulturella mönster diskuteras redan i ovan nämna WHO-dokument från 1983. Någon enhetlig definition av begreppet spiritual health/existentiell hälsa har det dock under 50 år inte gått att enas om inom WHO-kretsar. (Frågorna har diskuterats längre än så inom WHO och FN.) Att likställa begreppet existentiell hälsa med livskvalitet, som i viss mån skett i Sverige, och luta sig mot självskattningsinstrument som ska mäta Quality of life, spirituality, religion and personal beliefs har förvisso fungerat för att få upp det existentiella perspektivet på agendan i en optimeringsorienterad tidsepok i ett sekulärt Sverige, men är inte en i längden framkomlig väg. Detta fokus mot mätbar livskvalitet förminskar nämligen det existentiella perspektivet genom att reducera immateriella och kulturellt uppburna värderingssystem till upplevelsetillstånd som individen själv rapporterar.

Begreppet existentiell eller andlig hälsa pekar mot något annat än blott psykisk hälsa. Det handlar om metafysiska idéer, värden och ideal som bärs upp av kulturella meningsbärande värderingssystem. Det finns några olika psykoterapiverktyg som lyfter frågor om vad som ”känns värdefullt för mig” och relaterar detta till eget mående, men den existentiella psykoterapin får anses vara den enda psykoterapiform som placerar människan i ett större sammanhang och direkt adresserar både den psykiska och existentiella aspekten av vårt varande. Verksamheter som ska arbeta med både den psykiska och existentiella hälsan bör alltså ha personal som är utbildad i existentiella terapier, varpå utbildningsbehov och behov av böcker som denna är stort och växande.

Existentiella terapier kan placera den meningstörstande människan tillbaka in i sin materiella, relationella, sociala och metafysiska/andliga/värderingsmässiga livsvärld. För att hjälpa individer att orientera sig i kulturella meningsbärande värderingssystem finns det också mycket att vinna på att inspireras av fler filosofiska inriktningar än de existentiella, fenomenologiska och hermeneutiska. I denna bok hänvisas till den existentiella terapins mångtusenåriga tanketradition och i framtiden kanske vi ser än fler varianter av existentiell terapi, kanske även en analytisk existentiell terapi där den analytiska filosofin utgör en central del av den teoretiska grunden? Här ser jag med bakgrund i moralfilosofisk forskning en framtida mötesplats där inte minst de existentiella psykologerna, psykoterapeuterna och moralfilosoferna, och även filosofiska praktiker och många andra, kan mötas i fler samtal om de metafysiska bör-frågorna som är så centrala i denna bok och som vi alla måste förhålla oss till. Med hjälp av analytiska metoder från världens olika filosofitraditioner skulle den moralfilosofiska frågan om hur vi bör leva våra livfå än större plats. Kanske skulle de tre kliniska frågorna: Hur lever jag mitt liv? Hur kan jag leva mitt liv? Hur vill jag leva mitt liv? som finns i denna bok, kunna kompletteras med den explicita moralfilosofiska frågan Hur bör jag och vi leva våra liv? Med sin pluralism, öppenhet och möjlighet att lyfta in och flätas samman med filosofiska och andliga traditioner är den existentiella terapin utan tvekan den gren av psykoterapin som har bäst möjlighet att hjälpa individer att hitta en roll och riktning i den rådande meningskrisen. Därmed finns också potential att spela en roll i att råda bot på den typ av existentiella kriser som påverkar hela mänskligheten. Existentiell terapi är relevant för en långt större läsekrets än psykologer och psykoterapeuter. Denna boks tillblivelseprocess sker helt rätt i tiden.

Terapi betyder att bota och existens har att göra med en tillblivelseprocess. Själva existensen kan vi inte råda bot på, men när vi synar begreppet hälsa och förstår att detta är ett normativt begrepp som är fullproppat med värderingar förstår vi att människor i hälsoreligionens tidevarv behöver fler typer av stöd än hälsocoacher som pushar oss att ta stegen från A till B. Coacher kan inte hjälpa oss att ta reda på om C vore bättre än B, eller om vi borde hitta sätt att stanna i A.

Sammanfattningsvis har 1900-talets dominerande biomedicinska förklaringsmodeller, socioekonomiska maximeringstänkande och individualiserade optimeringsideal, lämnat människor ensamma med livets största frågor. I en sekulär tid saknar många stöd för att hitta sin egen riktning i ett liv inramat av de allmänmänskliga livsvillkor som de kanske aldrig har fått möjlighet att prata om. Denna brist har också skapat psykisk ohälsa. Därför finns ett uppdämt behov av existentiella samtal i vår tid och ett enormt behov av utbildning för personer i samtalsyrken kring existentiella perspektiv.

Ida Hallgren, doktrand i praktisk filosofi, leg. psykolog och filosofisk praktiker (filosofiguide),

Märkligt svenskt missförstånd om existentiell hälsa

Tidigare publicerad i Dagen 25:e januari 2025.

EXISTENTIELL HÄLSA. Risk när existentiell hälsa i allt för hög grad psykologiseras och reduceras till positivt laddade känsloord som förundran, tillit och harmoni – som i den svenska listan, skriver Pontus Nilsen.

Folkhälsomyndigheten har fått det viktiga uppdraget från regeringen att definiera vad existentiell hälsa handlar om, vilket det nyligen kom en delrapport om. Inte minst med tanke på ökad psykisk ohälsa i befolkningen, krig i vår närhet och att hav och skogar visat sig vara allt annat än outtömliga. Arbetet ska presenteras i mars 2025.

Risken är dock stor att myndigheten kan hamna fel. Orsaken till detta är den utveckling som begreppet fått i Sverige de senaste 10 åren sedan den första nationella konferensen om existentiell hälsa i Västerås 2015.

Begreppet har ofta reducerats till att handla om livskvalitet och psykisk hälsa, och även om det självklart inte är oviktigt hur vi mår som enskilda individer handlar existentiell hälsa om mycket mer. Jag vill därför föreslå en breddning och fördjupning av begreppet.

När världshälsoorganisationen, WHO, 1984 uppmuntrade sina medlemsländer att – tillsammans med den fysiska, psykiska och sociala hälsan som lyfts fram redan 1946 – även inkludera ”spiritual health” i sitt folkhälsoarbete valde de att inte definiera begreppet vidare.

Avsikten med detta var att varje land skulle definiera begreppet utifrån sin kulturella kontext. I Sverige har ”spiritual health” ofta översatts till ”existentiell/andlig hälsa”, eller bara ”existentiell hälsa”.

Under de år jag arbetat med detta för Svenska kyrkans räkning, dels med metodutveckling i projektet ”Öppna kort – modell för existentiella samtal” i Hälsolots Centrums regi (Göteborgs stad och Västra Götalandsregionen), dels med utbildningsseminarier i Sveriges kommuner och regioners ”Meningsskapande i vår tid”, har jag återkommande stött på missuppfattningen att WHO skulle lista åtta teman som stärker existentiell hälsa.

Detta är dock fel. WHO har aldrig kommit med några sådana rekommendationer. Missförståndet ser ut att ha att göra med en medveten eller omedveten felanvändning av en enkät från 2002 (WHOQOL-SRPB) där bland annat korrelation och kausalitet blandats ihop. Dessa studier syftade till att undersöka relationen mellan andlighet, religion och personlig tro (SRPB) till självskattad livskvalitet (QOL). Enkäten nämner inget om existentiell hälsa.

Ännu märkligare framstår detta unikt svenska missförstånd när man jämför de teman som spridits i Sverige och enkätens kategoriseringar, för de är inte heller desamma. Till exempel har formuleringen ”kontakt med en andlig varelse” tagits bort i den svenska versionen.

En risk när existentiell hälsa i allt för hög grad psykologiseras och reduceras till positivt laddade känsloord som förundran, tillit och harmoni – som i den svenska listan – är att andra evolutionära signaler för vår överlevnad – som ilska, sorg och tvivel – marginaliseras och tystas i den ”goda hälsans” namn. Att känna sådana känslor är inte existentiell ohälsa. De är snarare livsviktiga signaler när vi upplever förlust, saknad eller hamnat på fel väg. Detsamma gäller viktiga överväganden om vår frihet, våra begränsningar, beroenden och värderingar.

Faran när sådana signaler tystas är att vi i stället för att ändra oss fortsätter ignorera sådant som i längden är farligt för oss. Som flera av de tendenser vi i dag ser i vårt samhälle: växande gängkriminalitet, utbredd uppgivenhet inför samhällsutvecklingen bland unga och allvarliga minskningar i den biologiska mångfalden. Men också att vi allt för sällan dansar och firar det goda i livet likt våra förfäder och förmödrar. Sällan gråter med dem som gråter och allt för sällan tystnar i vördnad tillsammans med andra inför det stora heliga mysterium av liv, död och nytt liv som funnits här i miljarder år. Som vi alla är en kännbar del av.

Därför borde existentiell hälsa för det första handla om en ansvarsfull och vaken relation till vår livsuppbärande omgivning. Känt så väl som okänt. Helt enkelt om värderingar och ageranden som tar hänsyn till existensen i sin sammanvävda helhet. Som rent vatten, levande natur, välfungerande samhällen och en öppenhet för att vi ytterst kan ha vårt ursprung i en vilja bortom oss. Både vid Lunds universitet och Svenska kyrkans forskningsinstitut pågår det i dag forskning om just existentiell hållbarhet och sådana grundvillkor.

För det andra är ordet ”andlig” lite för spännande för att inte användas. Här håller jag med Ola Sigurdson, teologiprofessor vid Oslo universitet, att det bär på mer djup än det mer akademiska ordet ”existentiell”. Som erfarenheter av livsgnista, kontakt, helighet och en större mening, oavsett om det upplevs i naturen, musiken eller genom förtröstan på en högre kraft.

Här skulle talet om andlig hälsa kunna uppmärksamma oss på vikten av inre vakenhet och att undvika farliga överdrifter och förenklingar, vilka också lurar i de här vattnen. Ett erkännande om att vi som människor inte vet allt, men ändå behöver agera och välja. Att ha möjlighet till det bidrar också till god existentiell hälsa.

Då regeringens uppdragsformulering går att tolka som att ovan beskrivna reducerande missuppfattning spridit sig även dit är en bred definition av existentiell och andlig hälsa särskilt angelägen. Här hoppas jag att myndigheten vinnlägger sig om en bred förankring i olika discipliner i forskarvärlden, bland praktiker och i samhället i stort.

Sedan 2020 har personer i det existentiella nätverket knutet till Hälsolots Majorna-Linné i Göteborg själva deltagit i digitala samtalsgrupper utifrån Öppna kort för att sedan kunna hålla i egna existentiella samtalsgrupper. I januari 2022 drog de första två nationella prova-på-grupperna igång där personer från olika håll i landet tillsammans gör sina egna utbildningsgrupper och därmed blir bekanta med såväl samtalsmodellen som kortens teman som berör sådant som lycka-lidande, mening-tomhet och liv-död. Tillsammans med andra kan du delta i en do-it-yourself-utbildning där ni ger varandra möjligheten att få erfarenhet av denna typ av existentiella gruppsamtal.

Tanken med Öppna kort är att de ska göra det lättare för så många som möjligt, så enkelt och billigt som möjligt, att delta i öppna existentiella samtal om allmänmänskliga frågor. Vi vill att information om hur Öppna kort används finns tillgänglig för alla och det behövs ingen dyr utbildning för att lära sig att leda samtalsgrupper med Öppna kort. Dock behöver en samtalsledare på ett personligt plan vara bekväm med att öppna upp för de stora existentiella teman som korten berör

Med de tips för samtalsledare som finns här på hemsidan i blogginlägget Tips till samtalsledare, utbildningsfilmen och möjligheter att ställa frågor i facebook-gruppen Leda existentiella samtalsgrupper utifrån Öppna kort, så räcker detta gott som bakgrund för samtalsledare att ge sig in i det viktiga, som är att landa i erfarenheten av att själv ta de allmänmänskliga existentiella samtalsämnen som korten berör på allvar. Detta är kärnan i all erfarenhetsbaserad utbildning för samtalsledare som vill leda existentiella grupper med Öppna kort.

Många som är intresserade av att starta existentiella samtalsgrupper har redan någon erfarenhet av att hålla i samtal, men har kanske inte själva haft möjligheten att fördjupa sig i de existentiella frågor som korten lyfter fram. En rekommendation till den som vill leda samtal med Öppna kort är därför att först vara med som deltagare i en grupp. Detta för att på så sätt bekanta sig med ämnena och själv bli trygg i vad frågorna kan väcka på ett personligt plan. Som samtalsledare kan du annars komma att omedvetet råka vilja styra undan för vad deltagare i gruppen kan vilja lyfta. Att själv ha deltagit i en grupp gör det mer naturligt för dig att sedan själv tryggt och balanserat som ledare kunna delta i samtalsrundorna, vilket ingår i samtalsmodellen. (Om du som samtalsledare skulle vilja slippa att själv delta i rundorna så skulle detta påverka gruppen på så sätt att det signaleras att frågorna är ’farliga’ eller obehagliga och det skulle motverka det viktiga och normaliserande budskapet att detta är allmänmänskliga frågor.) Att testa korten ger förstås också erfarenheten av vad det kan innebära att vara deltagare i en existentiell samtalsgrupp.

Om du inte redan har kollegor eller andra att testa korten tillsammans med, så kan du posta ett inlägg i i facebook-gruppen Leda existentiella samtalsgrupper utifrån Öppna kort för att hitta andra prova-på-grupp-deltagare där.

I inlägget i facebook-gruppen kan du skriva förslag på en eller två tider på 1,5 h i veckan, då det skulle passa just dig att vara med i en samtalsgrupp.

Tex:
”Hej! Jag skulle vilja vara med i en digital prova-på-grupp med Öppna kort/Jag skulle vilja träffa personer kring (ortsnamn) som vill ses fysiskt för att delta i en prova-på-grupp med Öppna kort. Förslag på tider är (veckodagar & tider). Vilka kan och vill vara med?”

När ni är minst 5 personer (ca 5-8 i en digital grupp) så behöver ni bara bestämma möteslokal (till exempel via något studieförbund på orten) eller ordna en länk till ett digitalt mötesrum (via zoom eller Teams eller liknande, kanske med hjälp av något studieförbund på orten eller så ordnar ni själva med länk).

Här är några tips för do-it-yourself-utbildning i samtalsmodellen Öppna kort:

1. Våga vara

Våga vara den som tar initiativ. Våga vara den som i facebook-gruppen Leda samtal med Öppna kort postar ett förslag på tid för att mötas med andra – än så länge helt främmande – människor för att testa korten. Våga vara den som ger förslag på ett start-datum – ’nu kör vi’! Våga vara den som erbjuder dig att skicka en länk till ett digitalt mötesrum eller som bjuder in andra i närområdet till fysisk lokal. Våga vara den som samlar in kontaktuppgifter, som ber om mejladresser eller som skickar ett PM med din egen mejladress till andra som visat intresse. Våga vara den som sedan ingår i en grupp med främmande människor som möts för att prata om existentiella teman. Precis som i de grupper som under många år hållits på bibliotek i Göteborg för allmänheten så kommer ni som gör detta i vidareutbildningssyfte inte presentera er för varandra mer än genom namn, och sedan ger ni er in i samtalsämnena – vilket är ett ovant sätt att mötas på! Våga vara den som töjer din comfort-zone när du börjar sätta ord på de tankar som väcks i relation till kortens teman – häri ligger själva utbildningsmomentet – först när du deltar i samtalet utifrån ditt eget perspektiv så får du den erfarenhet av existentiella gruppsamtal som du inte kan läsa dig till och som ingen utbildare kan ge dig via informationshäften eller powerpoints. Den största utmaningen med modellen Öppna kort både för personer ur allmänheten och inte minst personer från någon samtalsprofession är att våga vara okunnig och att stoppa impulser att vilja läsa på för att ha svar att leverera i relation till de gigantiskt stora existentiella teman som korten berör. Det handlar om att öva på att associera fritt utifrån de tankar som korten väcker just den dag som du deltar i samtalet utan att ha tänkt ut i förväg vad du ska säga eller tro att du hinner säga allt som kan sägas. Det handlar om att våga börja Öppna upp inför de existentiella frågorna. Det handlar om att våga vara människa, lika okunnig som alla andra människor.

2. Var kreativ kring praktiska lösningar

För att kunna komma igång med samtalsgruppen behöver ni en lokal eller ett digitalt mötesrum. Var kreativa kring att hitta en lösning på detta. I någon grupp har någon använt länk från Teams via jobbet. Vissa har möjlighet att delta i utbildningsgruppen på arbetstid. Någon grupp gör do-it-yourself-utbildningen som studiecirkel och får tillgång till Zoom via studieförbund. Studieförbunden står för en hundraårig tradition av folkbildning. Om ingen i en grupp (som avser att träffas digitalt) har tillgång till Teams, Zoom etc. så kostar det inte mer än några hundralappar för de 2 månader som programmet behövs. Ta initiativ att skapa ett konto och be de andra gruppdeltagarna swisha en femtiolapp var. Eller mejla till något studieförbund för att be om hjälp. Alla lösningar här är bra lösningar.

3. Förberedelser

Innan ni ses kan det vara bra om alla i gruppen har sett utbildningsfilmen och läst blogg-inlägg med samtalstips. Lite överkurs är att se avsnittet om Öppna kort en halvtimme in i detta SKR – webinarium om existentiell folkhälsa. Om någon fråga kvarstår kring upplägget så posta frågan i facebook-gruppen så kan fler läsa frågor & svar. I övrigt behöver ni inte ha läst på om något eller känna att ni behöver ha någon kunskap alls om samtalskortens teman.

4. När ni väl ses

Om ni ses digitalt så kan ni göra en digital talar-runda genom att skriva era/gruppdeltagarnas namn i chatten. Försök att bara våga komma igång enligt samtalsformen så snabbt och smidigt som det går. Någon som har tillgång till korten kan skriva ned de två meningarna som finns kopplade till respektive samtalstillfälle och posta formuleringarna i chatten. Frågan på respektive kort kan läsas och eventuellt också postas i chatten. Ni kan turas om att testa på att leda samtalstillfällena, så utse direkt någon till att hålla koll på tiden vid det första tillfället. Detta kan enklast göras via en timer på mobilen och att den som håller koll på tiden sedan håller upp händerna på videoskärmen i ett T-tecken för ’timeout’ när tiden är slut. I fysiska grupper kan samtalsledaren säga ’tack’ och lämna ordet vidare till nästa person. Det går även att använda ett 2-minuters timglas, digitalt på skärmen eller i fysiska grupper ett timglas som tillsammans med frågekortet lämnas vidare till nästa person i samtalsrundan när tiden är slut. (Fysiska timglas har nackdelen att de inte går att nollställa om någon inte använder sina 2 minuter, men vissa gillar ändå att se lite hur lång tid som är kvar.) Häng inte upp er på detaljer utan testa er fram till den typ av tidshållning som fungerar – men släpp inte på formen med 2 minuter per person i 3 samtalsrundor! Själva denna tydliga ram och form är det som ger gruppsamtalen den stabilitet och trygghet som underlättar för deltagare att utforska de existentiella teman som tas upp.

Att ge sig in i existentiella samtal kring liv och död kan vara skrämmande. Ett sätt att undvika det skrämmande kan vara att haka upp sig på någon detalj kring något du läst någonstans, någon detalj kring samtalsformen, träffarna eller formatet, eller någon formulering på något av samtalskorten. Betrakta detta (hos dig själv och hos eventuella framtida samtalsdeltagare som du möter) som en försvarsmekanism: genom att försöka hitta och fokusera på något som är ’fel’ på formen eller formuleringarna så slipper vi vända blicken inåt mot vad som väcks inom oss i relation till frågor om hur vi lever våra liv utifrån de existentiella villkor som finns. Om du i rollen som samtalsledare märker detta fenomen hos någon deltagare så försök bara att mjukt rikta gruppens fokus mot sakfrågan och det existentiella temat. Om du märker det hos dig själv så ställ dig frågan om det är något som provocerar dig och i så fall varför, fråga dig själv vilka känslor du känner i stunden och fundera på om du vill utforska ämnet vidare i framtiden. Kom ihåg att syftet med Öppna kort är att vara ett stöd för att öka vår förmåga att öppna upp kring tankar och känslor och idéer om hur vi vill och inte vill agera i relation till existentiella frågor. Formuleringarna på korten ger bara förslag på ingångar till samtal genom att nämna olika saker som för någon kan förknippas med något visst ord. 9 träffar om 1,5 h räcker inte för att vi ska bli klara med dessa frågor. Snarare ger de en inblick i att vi kan skapa ett förhållningssätt där vi i vardagen kan bli mer medvetna om de allmänmänskliga villkor som vi alltid lever med. I allmänhet ger samtalsmodellen med tydliga ramar kring 0-2 minuters taltid och talarrundor en trygghet som för många gör det lättare att börja utforska detta förhållningssätt.

6. Gruppdialog

Efter de 3 samtalsrundorna utifrån respektive fråga om Tanke-Känsla-Handling så blir det vid varje samtalstillfälle tid över till en öppen dialog. Här får samtalsledare hitta sin egen stil i att moderera samtalet, men det handlar mest om att fördela ordet. I fysiska grupper händer det att samtalet glider in i en dialog mellan bara två personer. I så fall går det bra att påpeka detta och fördela ordet vidare. I digitala grupper händer det att flödet i gruppdialogen inte riktigt kommer igång. Var inte rädd för tystnad, men tänk också att det är helt okej att avsluta med en extra runda om det underlättar samtalsflödet.

7. Frågor

Om du under något samtalstillfälle får frågor kring själva samtalsledandet, skriv ned frågan och posta i facebook-gruppen. Försök att hålla samtalen under träffarna kring det existentiella temat snarare än kring själva samtalsledandet (om inte någon akut form-fråga kräver svar direkt).

8. Uppföljning

Om ni i en utbildningsgrupp så önskar så kan ni boka ett tionde samtalstillfälle där ni reflekterar över hur det vore att starta upp och leda egna samtalsgrupper, för att ge er själva mer tid att tillsammans bolla tankar kring själva samtalsledandet. Om ni vill ha ytterligare input på frågor ni diskuterar så kan ni posta dessa i facebook-gruppen.

Fler tips kan tillkomma här – skriv till oss om ni har erfarenheter från prova-på-grupper som ni vill dela med er av till andra!