Förord
Denna text är hämtad ur boken Existentiell terapi av Jakob Wood och Markus Palmgren, som ges ut under 2025 av Liber AB.
Samtidigt som denna bok om existentiell terapi färdigställs av de existentiella psykologerna Jakob Wood och Markus Palmgren, arbetar Folkhälsomyndigheten med att kartlägga och utveckla arbetet med existentiell hälsa inom ramen för den nationella folkhälsopolitiken. I arbetet med globala hållbarhetsmål talas om existentiell hållbarhet. Varför är dessa frågor om det existentiella så aktuella just nu?
I inledningskapitlen av denna bok speglas en bredare kontext till de pågående trender vi ser i samhället just nu. I boken ges utrymme åt flera av de tongivande rösterna inom såväl filosofi, sociologi som hälso- och sjukvård som under flera hundra år pekat på hur grundläggande existentiella frågor och förståelsen för livet självt skjutits åt sidan parallellt med framväxten av en mekanistisk och materialistisk världsbild. För att ge ytterligare bakgrund till det som sker i vår samtid är det en god idé att här börja med att titta närmare på tre centrala begrepp i denna kontext, nämligen: terapi, existens, och hälsa.
Terapi har blivit ett så centralt begrepp i vår tid att det under ett halvt sekel skrivits böcker om en terapeutisk kultur. Men vad är då terapi och vad betyder det att något är terapeutiskt? Det som är terapeutiskt skapar förändring till det bättre. Ordet terapi betyder att bota och läka. All terapi syftar till att förbättra något och är därmed en värderingsstyrd och normativ verksamhet. Den svenska existentiella psykoterapeuten Dan Stiwne, som även är docent i psykologi, skrev följande i antologin Bara detta liv (2020):
Vad är gott, vad är ont, vad är eftersträvansvärt för människan och vad bör vi undvika? Vad bär oss framåt i form av meningsprojekt, vad är omistligt och vad kan vi undvara? Vilka risker löper vi särskilt i vår tid och hur ska vi se på människan i tiden överhuvudtaget? Allt detta är exempel på frågor där varje psykoterapiform har – eller bör ha – sina svar.
Utan svar på dessa frågor är det lätt att bli blind för sin egen normativa hållning. En person som arbetar med behandling kan inte vara värdemässigt neutral och icke-normativ – hur skulle den då kunna avgöra om en terapi gett gott resultat och gjort klienten bättre? Därför behöver personer i behandlande arbeten öva sig att tänka kring filosofiska, existentiella och normativa frågor. Här kan teorier från den existentiella terapitraditionen vara till hjälp.
Existentiella terapeuter har systematiskt lyft blicken från terapirummen och pekat på betydelsen av det värderingsmässiga och existentiella. Ordet existentiell, som betyder att visa sig, att träda fram, att bli till, handlar inte bara om ontologiska aspekter av att faktiskt finnas till, utan om en tillblivelseprocess. Detta tillblivande har också en riktning. Varje dag guidas vi av våra värderingar, meningsbärande tankesystem och av oreflekterade normer. Utifrån detta gör vi val, val som får konsekvenser för oss själva och andra. Detta handlar helt enkelt om frågor om att leva väl och om faktorer som ligger utanför den enskilda individen. I det väl levda livet har subjektet en roll i sin livsvärld.
Existentiella terapier ser till människan i sitt sammanhang och motsätter sig därmed en syn på individer som atomära enheter, med ett avgränsat psyke, som kan brytas ned i delar enligt ett biomedicinskt synsätt. I denna bok kommer författarna att behandla begrepp som att vara-i-världen, mening, livsvärld och betydelsen av ansvar i våra levda liv. Wood och Palmgren skriver:
Ett av de mest grundläggande och utmärkande dragen inom existentiell terapi är att människan ses som oskiljaktigt sammanvävd med världen. (Kapitel 15)
Om vi ser till samtidsaktuella begrepp hämtade från andra ämnesområden så märker vi att tänkande i existentiella perspektiv ligger i tiden, där det existentiella perspektivet färdas parallellt med andra perspektiv, till exempel sociologiska och filosofiska, som också i högre grad börjat placera in människan i ett sammanhang över tid. Exempel på begrepp från andra perspektiv som dyker upp allt oftare, inte minst i samtidsdiskussion som rör existentiell hälsa, är begreppet resiliens som hämtats från ekologin och sociologen Hartmund Rosas begrepp resonans. Numera talas det också i kognitionspsykologisk forskning inte bara om separata inre kognitiva mekanismer utan om relationen mellan agent och arena, och om sinnet som embodied, embedded, enactive och extended (vedertagna svenska översättningar av dessa begrepp finns ännu inte). Denna typ av begrepp, och begreppet ”mening” som är centralt i många av dessa perspektiv, hjälper oss förstå människan i hela hennes sammanhang samt pekar på faktorer som kan ge subjektets livsvärld viss stabilitet. Existentiella terapeuter talar om hur levandet och tillblivandet för människan sker både som kropp i den materiella världen, relationellt, socialt och därutöver på ett metafysiskt, andligt och värderingsmässigt plan. Här ser vi dessutom hur det existentiella perspektivet överlappar med filosofins och religionens begreppsvärldar. Eftersom terapi är en värderingsstyrd process behöver också vi ha det så; att vi analyserar de kulturella värderingssystem vi verkar inom.
Ordet hälsa är ett inflytelserikt värderingsord i vår tid. Hälsa har kommit att handla om hela livet. En vanlig definition av hälsa är WHO:s beskrivning av ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning” från 1948. Detta är dock inte en beskrivning av ett tillstånd som någon kan ha, utan var tänkt att beskriva just ett värderat ideal. Inom WHO har det länge diskuterats om en andlig dimension av hälsa – spiritual health –skulle läggas till i hälsobegreppet. ”Existentiell hälsa” är den vanligaste svenska översättning av den engelska termen. I ett WHO-dokument från 1983 diskuterar den indiske delegaten Desh Bandhu Bisht en andlig dimension av hälsa och pekar på en gemensam faktor mellan alla olika definitioner av ordet spirituell, nämligen att samtliga dessa refererar till något immateriellt och “particularly ennobling ideas”, alltså metafysiska idéer, värderingar och ideal som kan ge riktning och “förädla” mänskligt leverne. Denna typ av ideal beskrivs 1983 som en drivkraft i det internationella folkhälsoarbetet och inbäddat i WHO:s hälsoideal.
Medan 1900-talet kom att präglas alltmer av normer kring positivt tänkande och individuell lyckomaximering, har ett metafysiskt hälsoideal kommit att uppfattas som något som var och en faktiskt ska kunna uppnå och även existentiell hälsa har kommit att präglas av detta optimeringstänkande i Sverige. Denna strävan mot hälsoidealet har jämförts med en typ av religion. Själva existensen blir här något som ska maximeras, optimeras och boostas. Ibland lyfts korrelat och utfallsmått fram som ska mäta huruvida individen upplever sig ha nått längre mot ett idealtillstånd av inre lugn, harmoni, förhoppning och mening et cetera. Här har mening reducerats till aspekter av självskattad livskvalitet och inre upplevelsetillstånd oberoende av individens livsvärld. Men när det allmänmänskliga individualiseras och reduceras till enbart frågor om mående och ”hur det känns för mig” så fråntas individen möjligheten att se sig själv som en del i det stora hela. Sociologer har beskrivit individualiseringsprocesser som har frikopplat individer från sina sammanhang, och den kanadensiske kognitionspsykologen John Vervaeke har talat om en nutida västerländsk meningskris.
Meningsbrist kan ses som tecken på utbredd existentiell ohälsa. Men det räcker inte att känna extremt stark mening för att ha existentiell hälsa. En desillusionerad seriemördare som känner stark mening kan nämligen inte sägas leva väl. Den existentiella hälsan, om vi kan tala om en sådan, måste skiljas från psykologiskt välmående och borde alltid handla om well-being i termer av väl-be-finnande, alltså ett väl-varande, inte blott känslor av väl-mående. Den existentiella hälsan med dessa relaterade frågor om att leva väl och vad det innebär, är kopplade till meningsbärande värderingssystem. Att detta har att göra med sociala och kulturella mönster diskuteras redan i ovan nämna WHO-dokument från 1983. Någon enhetlig definition av begreppet spiritual health/existentiell hälsa har det dock under 50 år inte gått att enas om inom WHO-kretsar. (Frågorna har diskuterats längre än så inom WHO och FN.) Att likställa begreppet existentiell hälsa med livskvalitet, som i viss mån skett i Sverige, och luta sig mot självskattningsinstrument som ska mäta Quality of life, spirituality, religion and personal beliefs har förvisso fungerat för att få upp det existentiella perspektivet på agendan i en optimeringsorienterad tidsepok i ett sekulärt Sverige, men är inte en i längden framkomlig väg. Detta fokus mot mätbar livskvalitet förminskar nämligen det existentiella perspektivet genom att reducera immateriella och kulturellt uppburna värderingssystem till upplevelsetillstånd som individen själv rapporterar.
Begreppet existentiell eller andlig hälsa pekar mot något annat än blott psykisk hälsa. Det handlar om metafysiska idéer, värden och ideal som bärs upp av kulturella meningsbärande värderingssystem. Det finns några olika psykoterapiverktyg som lyfter frågor om vad som ”känns värdefullt för mig” och relaterar detta till eget mående, men den existentiella psykoterapin får anses vara den enda psykoterapiform som placerar människan i ett större sammanhang och direkt adresserar både den psykiska och existentiella aspekten av vårt varande. Verksamheter som ska arbeta med både den psykiska och existentiella hälsan bör alltså ha personal som är utbildad i existentiella terapier, varpå utbildningsbehov och behov av böcker som denna är stort och växande.
Existentiella terapier kan placera den meningstörstande människan tillbaka in i sin materiella, relationella, sociala och metafysiska/andliga/värderingsmässiga livsvärld. För att hjälpa individer att orientera sig i kulturella meningsbärande värderingssystem finns det också mycket att vinna på att inspireras av fler filosofiska inriktningar än de existentiella, fenomenologiska och hermeneutiska. I denna bok hänvisas till den existentiella terapins mångtusenåriga tanketradition och i framtiden kanske vi ser än fler varianter av existentiell terapi, kanske även en analytisk existentiell terapi där den analytiska filosofin utgör en central del av den teoretiska grunden? Här ser jag med bakgrund i moralfilosofisk forskning en framtida mötesplats där inte minst de existentiella psykologerna, psykoterapeuterna och moralfilosoferna, och även filosofiska praktiker och många andra, kan mötas i fler samtal om de metafysiska bör-frågorna som är så centrala i denna bok och som vi alla måste förhålla oss till. Med hjälp av analytiska metoder från världens olika filosofitraditioner skulle den moralfilosofiska frågan om hur vi bör leva våra livfå än större plats. Kanske skulle de tre kliniska frågorna: Hur lever jag mitt liv? Hur kan jag leva mitt liv? Hur vill jag leva mitt liv? som finns i denna bok, kunna kompletteras med den explicita moralfilosofiska frågan Hur bör jag och vi leva våra liv? Med sin pluralism, öppenhet och möjlighet att lyfta in och flätas samman med filosofiska och andliga traditioner är den existentiella terapin utan tvekan den gren av psykoterapin som har bäst möjlighet att hjälpa individer att hitta en roll och riktning i den rådande meningskrisen. Därmed finns också potential att spela en roll i att råda bot på den typ av existentiella kriser som påverkar hela mänskligheten. Existentiell terapi är relevant för en långt större läsekrets än psykologer och psykoterapeuter. Denna boks tillblivelseprocess sker helt rätt i tiden.
Terapi betyder att bota och existens har att göra med en tillblivelseprocess. Själva existensen kan vi inte råda bot på, men när vi synar begreppet hälsa och förstår att detta är ett normativt begrepp som är fullproppat med värderingar förstår vi att människor i hälsoreligionens tidevarv behöver fler typer av stöd än hälsocoacher som pushar oss att ta stegen från A till B. Coacher kan inte hjälpa oss att ta reda på om C vore bättre än B, eller om vi borde hitta sätt att stanna i A.
Sammanfattningsvis har 1900-talets dominerande biomedicinska förklaringsmodeller, socioekonomiska maximeringstänkande och individualiserade optimeringsideal, lämnat människor ensamma med livets största frågor. I en sekulär tid saknar många stöd för att hitta sin egen riktning i ett liv inramat av de allmänmänskliga livsvillkor som de kanske aldrig har fått möjlighet att prata om. Denna brist har också skapat psykisk ohälsa. Därför finns ett uppdämt behov av existentiella samtal i vår tid och ett enormt behov av utbildning för personer i samtalsyrken kring existentiella perspektiv.
Ida Hallgren, doktrand i praktisk filosofi, leg. psykolog och filosofisk praktiker (filosofiguide),